17 år och så förälskad

jag måste erkänna att jag blivit mer paranoid än vanligt. jag ifrågesätter personer i min närhet, personer som aldrig skulle göra mig något ont. personer som vill se mig komma på fötter och börja leva igen. jag menar inget personligt, inte till någon. jag har bara hamnat i en ganska svår situation, kanske mer komplicerad. jag kan inte göra ett skit åt saker som händer runt omkring mig, och jag försöker verkligen varje dag att inte bry mig. det är som när jag försöker att bry mig som minst slår det mig som mest. och precis som för några månader sen har jag tappat lusten helt. jag kan inte äta, inte sova, inte fokusera. jag ställer för höga krav på mig själv, krav jag inte kan men måste leva upp till. jag måste träna och gå ner 10 kg. jag behöver mina tjejer samlade på ett ställe. jag behöver sola innan jag bleknar bort. jag behöver vakna innan det är försent. jag behöver äta innan jag svälter. det finns så mycke jag behöver göra. jag vill ha dig här. jag vill få dig förstå. jag vill att du ska se det från bådas håll, att de faktiskt inte va mitt fel. det finns så mycke jag skulle vilja säga dig. det finns så mycke jag skulle vilja som jag inte kan. jag hatar att vilja ha saker jag inte kan få. jag hatar att du är så vacker. jag hatar att jag älskar dig. fan. fan. fan. det kunde varit du. antidepritions tabletter. köp på apoteket. 2 år 6 månader idag. tur att jag inte jobbar idag för den här dagen kommer stanna i sängen. nerbäddad i svek. men otrolig stark kärlek. jag kan inte göra annat än att kolla på kortet och tänka tillbaks. "först tyckte jag om dig.. sen tyckte jag om dig mer.. sen blev jag kär i dig och nu kan jag inte släppa dig. din a föralltid" jag vill tro det. jag ska tro det. detta är bara ännu en fas vi går igenom, men vi klarar det precis som allt annat. efter allt vi gått igenom är detta bara en nål bland flera. 17 år och så jävla förälskad. nu ska jag se tv och förhoppningsvis somna lagom i tid.